Dannevn

Det trodde jag aldrig
Egentligen trodde jag aldrig att jag skulle starta upp min blogg igen. 
Jag följer inte en enda blogg själv, förr följde jag Viktor Frisk. Jag är lite rädd just nu. Kanske kommer jag ta bort den? Kanske jag inte ens fortsätter skriva? Kanske kommer den hjälpa mig? Kanske inte? Skitsamma.
Denna blogg kommer förmodligen vara rent förvirrande och åt helvete. 

Jag vet inte hur många gånger jag hört på internet, facebook när man ligger med mobilen i timmar och skrollar och helst plötsligt snubblar man över ett klipp från SVT edit om pskyiskt ohälsa. 
"Är det något vi svenskar inte får prata om så är det hur vi mår." hör jag. 

Så varför skiver jag här, varför startar jag upp min blogg igen när det senaste jag la upp var när mitt mående var en aningen bättre? 
Jo för att igår fick jag ytterligare ett tryck mot bröstet som jag försökte hålla inne. Det sluta med en gråtattack av ångest, förtvivlan och tomhet.
En känsla av ensamhet, ingenstans att vända sig. 
Så inatt bestämde jag mig för att göra detta offentligt.
Och jag bestämde mig allldeles nyss för att göra det offentligt. Egentligen har jag väll inte ens bestämt mig.
Men varför skriver jag då?
För att jag är desperat och försöker hoppas och tro att detta kanske kan hjälpa mig. Kanske hitta någon därute min blogg, läser och känner igen sig och hör av sig? Kanske kan vi hjälpa varandra. Kanske kan vi inte det.
Jag vet inte. Men jag vill fan göra ett försök.

I slutet av Mars 2017 blev jag sjuk, psykiskt sjuk. Egentligen har jag varit sjuk länge, men i Mars 2017 då hamnade jag i en kris situation där då allt brast och jag insåg att jag varit sjuk länge. 
Jag blev psykiskt sjuk och hamnade i en svår depression fylld av ångest. Jag är fortfarande sjuk i denna sekund men skillnaden är att jag nu vill skriva om det här. Inte för någon sympati, utan för att dela med mig och kanske fler kan känna igen sig. Jag skriver för min skull och alla andras skull som lider, eller har lidit av psykisk ohälsa. Jag skriver för i min värld är det en skam över ämnet. Jag skriver för att jag vet att jag inte är ensam. 
Och jag skriver också för jag vill förklara att det är skillnad på att vara lite nedstämd till att vara deprimerad och känna vardagligen ett mörker, ingen ork, ingen lust och ren hopplöshet. 
Där vardagen består av dagar på psykakuten, vårdcentralen, vanliga akuten, läkarbesök, ensamma dagar med 4 pratande väggar i en tom lägenhet där min frizon ska vara. 

Vad hände?